• Läkemedelsboken
• Generikautbytet
• Tillbaka

Från början skedde all beredning av läkemedel på apoteken. Från och med 1930-talet började läkemedel i större skala produceras av läkemedelsindustrin. Men det fanns fortfarande läkemedel som tillverkades lokalt på apoteken. Det var läkemedel för enskilda patienter eller små patientgrupper, läkemedel med kort hållbarhet eller helt enkelt sådana läkemedel som var olönsamma för industrin att tillverka. De kallades för ex tempore läkemedel.

Tillverkningen av dessa specialläkemedel låg kvar på apoteken fram till 1971. Läkemedlen tillverkades för hand på beställning. Farmaceuten vägde pulver på stativvåg av mässig med hagelkorn i motskålen. Morteln var ett viktigt arbetsredskap. Apoteksteknikerna, vars uppgift bland annat var att koka dekokter, rulla piller och fylla på salvor, arbetade ofta i kalla och mörka källarlokaler.

Systemet var omodernt och ineffektivt. Apoteksbolaget började genast rationalisera och centralisera tillverkningen. Ute på apoteken var man generellt lättad över att slippa tillverkningen, även om vissa äldre farmaceuter muttrade. De hade ju utbildat sig just för att få tillverka läkemedel.

Produktionen centraliserades till fyra anläggningar med olika profil. I Malmö tillverkades krämer och salvor, i Göteborg flytande och fasta beredningar samt dospulver, i Kungens Kurva utanför Stockholm specialiserade man sig på kapslar och i Umeå på sterila produkter. Tack vare centraliseringen blev kunskaperna enhetliga och skickligheten större.

God tillverkningssed

Skillnaden mellan att tillverka läkemedel på apoteken och vid de centraliserade anläggningarna var enorm. I Apoteksbolagets regi ställdes helt andra krav på lokaler, arbetsrutiner och dokumentation av produkterna. Under 1980-talet togs ett avgörande steg, då man började arbeta utifrån begreppet ”god tillverkningssed”. Tillverkningen blev både mer kvalitetssäkrad och patientsäker.

Genom monopolet kunde också kvalitetssäkringen rationaliseras. Kvalitetskontrollen av tillverkningsmetoder och råvaror blev betydligt enklare när produktionen bedrevs vid fyra anläggningar i stället för vid över 600 enskilda apotek. Kontrollen effektiviserades ytterligare när enheterna för produktion respektive centrallaboratoriet slogs samman 1982 till APL – Apoteksbolagets Produktion & Laboratorier.

APL fungerade som ett dragspel i samspel med läkemedelsindustrin. När industrin lade ned tillverkningen av ett visst läkemedel, ryckte APL in så länge det fanns ett behov. Tvärtom hände det att industrin tog över tillverkningen av ett läkemedel som APL utvecklat. Ett exempel på detta var Mycostatin mot infektioner i munnen. En läkare upptäckte att patienternas tänder for illa av det sockerhaltiga läkemedlet. Apotekets laboratorium utvecklade då i samarbete med sjukhusapoteket i Växjö en sockerfri beredning.

I samband med omregleringen av apoteksmarknaden 2009 knoppades APL av till ett eget statligt bolag. Anledningen var att den som driver öppenvårdsapotek inte samtidigt får vara tillverkare av läkemedel. APL var då en av Europa största tillverkare av specialläkemedel.

Bild 1: Apoteket Nordstjernan Drottninggatan i Stockholm under 1920-talet. Verksamhet i laboratorium. Personer från vänster: städerska Lisa, medhjälpare Lövgren, laboratoriebiträde Axel Robert Gustafsson, apotekaren Viktor Everlöv, medhjälpare/elev (namn fattas), laboranten Henning Nöjd. 

Bild 2: Ulla Jern rullar piller på Apoteket S:t Göran på Hantverkargatan 87 i Stockholm i augusti 1972. Fotograf Leif Brandt.

Bild 3: Torbjörn Risberg visar en flaska infusionsvätska Ersboda i Umeå 4 juni 1981. Fotograf Olle Djerf.